Min mobbinghistoria.

Jag har velat fram och tillbaka ett par dagar och funderat på om jag verkligen ska publicera det här inlägget; eller inte. Snälla läs ända till slutet, och sprid vidare. ♥
 
Jag blev så otroligt ledsen när jag läste den här texten på Johannas blogg. Ni kan läsa hela inlägget här, eller se det jag reagerade mest på här under: 
 
 
 
Det är en så otroligt sorglig historia, just eftersom det är hennes bästa vänner som svikit henne, och jag lider så med henne.
 
Jag har själv varit mobbad.
 
I tvåan började jag i en ny skola efter att jag och min familj flyttat, och efter några veckor fick jag en bästa vän. Vi umgicks jämt och hade det superbra, ni vet sådär som lågstadiebästisar har det. Vi lekte hemma hos varandra, spelade datorspel och viskade och fnissade om hemligheter. Vi hade det bra, hela tvåan och hela trean.
 
I fyran började en ny tjej i klassen. Hon kom från Göteborg och var en glad och snäll tjej, och hon började umgås med mig och min bästa vän. Vi var nu ett gäng på fyra-fem stycken, eftersom två andra tjejer också hade anslutit sig till oss. Min bästa vän och den nya tjejen kom allt närmare varandra, och började till slut leda gruppen tillsammans. Efter några månader var min bästa vän ledaren i gänget, den nya tjejen hennes högra hand och vi andra under dem. Jag var underst.
 
Plötsligt fick jag inte bestämma något. När vi lekte fick jag ha de tråkigaste eller sämsta "rollerna", och jag fick aldrig vara med och välja lek. Efter ett tag fick jag inte vara med alls. De kunde komma med ursäkter som att man inte kunde vara fyra stycken i den leken de lekte (även om det gick bra om det var någon annan än jag som frågade), att jag hade fel kläder för att vara med, eller att jag helt enkelt inte fick.
 
Fler och fler raster spenderades på en av skolgårdens gungor, eller så gick jag runt med vår klassföreståndare och bara pratade och var vänlig och artig. Det var helt okej, men hela tiden längtade jag också efter att leka burken eller kasta tian mot väggen.
   Jag började må allt sämre. Jag trodde att det var normalt att ha ont i magen och må illa varje dag, och jag fick migränattacker allt oftare. Nu i efterhand tror jag också att det var någonstans här jag började utveckla min emetofobi (men det kan jag berätta mer om i ett annat inlägg). Även mina tankar blev mörkare och hemskare.
 
Jag försökte hela tiden hitta på nya saker att göra, för att de skulle bli imponerade och börja tycka om mig, och jag sjönk ner i skolarbeten. Jag hade ju ändå inga vänner att prata med på lektionerna, då kunde jag ju lika gärna plugga. Jag har alltid haft lätt för att lära, och när jag verkligen satsade i skolan gjorde det att jag blev klar fort och behövde extrauppgifter. Det blev dock ännu en sak de kunde mobba mig för, att jag var "en plugghäst".
Mobbningen pågick till vårterminen i femman. Under hela den perioden (dvs från höstterminen i fyran till vårterminen i femman) berättade jag upprepade gånger för både mina föräldrar, skolsyster och vår klassföreståndare om hur dåligt jag mådde. Vi klagade hos läraren, men ingenting hände. Inte ett jävla skit. I mer än ett år, på varje utvecklingssamtal och åtminstone en gång i månaden, fick min klassföreståndare höra att jag blev utstött av mina såkallade kamrater, att jag mådde otroligt dåligt, att jag inte ville leva längre.
 
Ändå gjorde hon ingenting.
 
Några veckor innan nationella proven i femman skulle börja, mådde jag som allra sämst. Magontet och migränen var dagliga besvär jag hade, och jag orkade helt enkelt inte mer. Efter en gympalektion, i omklädningsrummet, såg jag min chans att ropa på hjälp en sista gång.
   Dörren till omklädningrummet var alltid låst från gympasalens håll, och de flesta tjejer började bli klara och påklädda.
 
Det var fortfarande kallt ute, och jag hade en ganska tunn röd halsduk. Den knöt jag plötsligt fast i en krok på väggen, och knöt en stor ögla i andra änden. Jag minns hur jag ställde mig upp på en bänk i rummet, och hoppade ner på golvet. Det var lyckligtvis inte så högt, så ingenting hände. Istället fick jag liksom sätta mig i 90 grader för att jag skulle märka att jag fick ont i halsen och att syret slutade flöda till hjärnan.
   Ett par tjejer hade börjat märka vad som pågick vid det här laget, någon försökte dra bort mig från snaran, ett par stycken bankade på dörren, och en tjej skrattade, kommer jag ihåg. Hon var nog nervös.
 
Efter några minuter fick jag panik; jag svimmade inte ens och snart skulle säkert en lärare komma in genom dörren. Jag slet av mig halsduken, rafsade ihop mina grejer och sprang ut genom ytterdörren. Jag kommer ihåg att en kille ur klassen stod vid entrén till killarnas omklädningsrum och ropade efter mig "de sa att du tog självmord". Jag skrek att jag försökt, men att de hindrat mig. Det är jag tacksam för idag, att de hindrade mig. Tänk så mycket jag hade missat då!
 
   På väg hem ringde jag mamma och berättade gråtandes alltihop. Jag fick komma hem, dricka en varm kopp te och höra min mamma ha telefonsamtal efter telefonsamtal med pappa, lärare, rektorer och så vidare. Jag kommer också ihåg att det vid en tidpunkt plingade på dörren, och att jag gick in i badrummet och gömde mig. Det var några ur klassen, gänget som mobbat mig till och med. De hade hittat ett armband jag tappat på vägen. Mamma tog emot det och sa bryskt "ni kanske ska tänka efter varför hon gjorde det", och slängde igen dörren.
Pappa kom hem. Jag fick en lång varm kram, och efter att vi pratat lite kunde alla gå och lägga sig. Jag var så otroligt trött ...
 
De följande veckorna gick åt till hembesök av min klassföreståndare, rektor och skolsyster, och febrilt letande efter skolor som kunde ta emot en femteklassare mitt i vårterminen. Vi hittade en plats på Sturebyskolan, och dagen efter att jag börjat satte nationella proven igång. Dagen efter att jag börjat satte mitt nya, bra liv igång.
 

 
Det här var min historia. Guld och tiotusen kramar till alla som orkade läsa allt. Jag tror att det är otroligt viktigt att tala ut om sina mörka berättelser; vare sig det handlar om mobbing, övergrepp, missbruk eller något annat som får en att må dåligt. Därför startar jag nu kampanjen "Tala ut!"! Målet är att få personer att se att de inte är ensamma med sina hemska förflutna, som många faktiskt skäms över. Det är inte många som känner till min historia, kan jag säga, men nu finns det ute på internet för alltid. Jaja.
 
 
Det skulle vara så otroligt roligt och nyttigt om så många som möjligt ville dela med sig av och sprida den här kampanjen, och skicka in sina egna berättelser så jag kan publicera dem! Ni kan antingen skriva kommentarer, eller skicka mail till ilesmap@gmail.com. Ni får självklart vara anonyma!
 
Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi Tala ut!


Kommentarer
LORISSA LOVEBOMB säger:

Så horribelt, att de kunde driva dig så långt och ändå hände inget på så länge. Tur, verkligen tur att du fick byta, samtidigt är det så hemskt att det var just du som fick byta, istället för att stänga av snorungarna som mobbade dig så hemskt! Jag har inte varit mobbad. Men jag har andra saker jag skulle kunna tala ut om, dels har jag ju precis som du emetofobi som än idag styr livet (jobbar liksom på en skola där barnen är sjuka varje vecka, och jag äter inte i personalrummet för att jag är så rädd att de ska berätta om magsjuka barn - då är hela veckan förstörd eftersom inkubationstiden är ett par dagar också, måste äta xanor för att ens kunna stanna på jobbet sådana dagar). Så det driver mig till att inte våga äta lunch eftersom "om det inte finns något i magen så...". Du vet säkert vad jag menar eftersom du också är drabbad av fobin.

Men det jag kanske kan berätta mest om är väl mitt tvångssyndrom. Det är något som jag har haft sådan skam över. Det ska jag tala ut om via mail när jag har tid!

Svar: Fina fina du. Jag är också upprörd, såhär i efterhand, att jag fick byta istället för dem. Å andra sidan är jag glad för det, eftersom skolan jag började var så fantastisk. <3 Gör så!
Rebecka C

2014-01-16 | 19:43:39
Bloggadress: http://lorissalovebomb.se
linah säger:

usch, blev mobbad hela högstadiet pga min hudfärg.
johannas text &din text var hemska,
så jobbigt att sånt händer!

Svar: Fyfan för de människorna. Hoppas du mår bättre nu. <3
Rebecka C

2014-01-17 | 09:34:56
Bloggadress: http://linaheve.forme.se
Chanelle säger:

Vet inte om jag skulle våga skriva om det.. Men om jag gör det så får det bli när jag kan sitta själv i lugn och ro..

Svar: Jag tror som sagt att det är viktigt att man kommer ut med sina historier. Men du måste såklart inte! Vill du dock berätta, kan du maila mig och vara anonym här om jag publicerar. :)
Rebecka C

2014-01-17 | 10:58:34
Bloggadress: http://fames.se/cocobella
Camilla Blomberg säger:

Hej! Jag har nu läst igenom lite av dina inlägg. Inspirerande. Vill du ta del av min historia där LÄRARNA "mobbade" mig så läs reportaget som Arbetarbladet publicerade om mig här: http://arbetarbladet.se/nyheter/sandviken/1.6004526-camilla-blev-krankt-och-fornedrad-i-skolan

Jag är nu 19 år och det reportaget handlar om hur illa behandlar jag blev när jag gick på gymnasiet. Min lärare kallade b.la. mig för inavel och förbjöd mig att följa med på en studieresa. Den smärtan och utanförskap var ibland värre än alla operationen jag tvingats genomgå.
Lycka till med ditt nu! :)

Svar: Usch, fyfan för såna människor!! Men galet bra att du talar ut om det. <3
Rebecka C

2014-01-18 | 00:52:07
Bloggadress: http://krigszonen.blogg.se/
Sarah säger:

Vad stark du är som vågade berätta. <33

Svar: <3
Rebecka C

2014-01-18 | 17:25:52
Bloggadress: http://sarahsphotography.blogg.se
sandra säger:

gud vad du är stark <3

btw, jag var inne på en blogg http://cookielicious.blogg.se/, och la märke till ett liknade inlägg med samma bild. kan det vara så att hon har kopierat dig?

Svar: Vi samarbetar bloggar emellan :) Hon sprider helt enkelt min kampanj, som jag vill att så många som möjligt ska göra! Har för mig att hon skrivit att det är min kampanj hon stöttar också ... men tack så jättemycket för att du säger till om sånt! Sköt om dig. <3
Rebecka C

2014-01-20 | 23:07:11
Mohammedi's | Art, model & designer säger:

stay storng!! <3 respekt till dig

Svar: <3
Rebecka C

2014-01-20 | 23:12:02
Bloggadress: http://mohammedis.se/
Högtiskyn säger:

Jag var också ny på en skola och blev mobbad och utfryst. Mest för att jag var annorlunda. Mycket av det som hände mig som sjuåring kan nog ligga till grunden för min ätstörning och många andra sociala problem som jag har i dag. Tack och lov så slutade mobbingen någon gång i åttan och sedan dess har jag inte blivit mobbad. Jag har haft hyfsat bra vänner, fastän det har varit några jobbiga år sedan dess. Mobbing borde inte få finnas. Jag känner så många som varit utsatta och önskar bara att jag kunde åka tillbaka till mig själv som liten, krama om mig och säga att allt kommer att bli bättre. Jag har förlorat så många år till psykisk ohälsa och ångest. Jag vill bara att ingen annan ska bli utsatt. Det är strongt gjort av dig att ta upp det här känsliga ämnet och det är definitivt något som vi behöver prata mer om i samhället och motarbeta med all kraft vi har. Kram!

Svar: Började nästan gråta när jag läste din text. Blir så jävla sur på att unga ska må så otroligt dåligt; på grund av andra människor. Fina, fina du <3
Rebecka C

2014-01-20 | 23:14:26
Bloggadress: http://hogtiskyn.blogg.se
Jessica säger:

Heja dig!
Du är stark och en bra människa. Låt ingen trycka ner dig för DU är unik <3

Svar: <3
Rebecka C

2014-01-20 | 23:20:37
Bloggadress: http://messyjessy.blogg.se
M säger:

Vad modigt av dig att våga berätta, jag tror att din berättelse kan hjälpa många att inte känna sig fullt lika ensamma. Och vilket super bra initiativ av dig!

Svar: Tack fina du. Sprid gärna kampanjen även om du inte har någon historia <3
Rebecka C

2014-01-20 | 23:33:47
Bloggadress: http://beefearless.blogg.se



✐ Namn


✉ E-mail (publiceras ej)


➥ Blogg/hemsida



Jag har gjort min design själv med hjälp av Photoshop CS6
All spam raderas och författaren IP-bannas
Jag är inte intresserad av frågestunder eller tävlingar

Kom ihåg mig?
Trackback