Tala ut!

Vet du inte vad det här handlar? Läs mitt inlägg här, där står allt om min kampanj Tala ut!. Vill du också skicka in en historia, kan du göra det till ilesmap[at]gmail.com. Du får givetvis vara anonym!
 
 
"Jag var också ny på en skola och blev mobbad och utfryst. Mest för att jag var annorlunda. Mycket av det som hände mig som sjuåring kan nog ligga till grunden för min ätstörning och många andra sociala problem som jag har i dag. Tack och lov så slutade mobbingen någon gång i åttan och sedan dess har jag inte blivit mobbad. Jag har haft hyfsat bra vänner, fastän det har varit några jobbiga år sedan dess. Mobbing borde inte få finnas. Jag känner så många som varit utsatta och önskar bara att jag kunde åka tillbaka till mig själv som liten, krama om mig och säga att allt kommer att bli bättre. Jag har förlorat så många år till psykisk ohälsa och ångest. Jag vill bara att ingen annan ska bli utsatt. Det är strongt gjort av dig att ta upp det här känsliga ämnet och det är definitivt något som vi behöver prata mer om i samhället och motarbeta med all kraft vi har."
 

 
"Först och främst vill jag säga att det var väldigt modigt av dig att publicera inlägget om ditt självmordsförsök. Tycker att det var häftigt att du vågade släppa på någonting som satt så hårt åt!
Jag är lite i samma situation som tjejen som inte kunde glädja sig åt sin student... Ända sen jag var liten så har jag haft många vänner, men från olika ställen. Har aldrig varit den som har mitt umgängesliv centralt i en krets, typ klassen, fotbollslaget osv. När jag var liten så var det riktigt mysigt, eller det var i alla fall inget som störde mig.
   Numera känner jag dock att jag har "glidit ifrån" mina vänner lite grann. Vi alla är olika gamla, går i olika skolor och så vidare. De har hittat sina kretsar som de umgås mest i. Jag hoppades också verkligen på att hamna i en bra klass på gymnasiet och att även jag hitta ett litet "gäng", en mysig kompiskrets. Så blev det för i princip alla utom för mig.
 
Det som stör mig är inte att jag är utanför i klassen, för det kan jag leva med. Det som stör mig är att jag har ingenstans där jag hör hemma... Nu på nyår, som även är min födelsedag, hade jag ingenstans att vara. Mina "gamla" vänner skulle på saker med sina nya vänner och jag var inte välkommen hos klasskompisarna. Det fanns ingenstans där jag kunde vara och jag frågade runt hos ALLA. Det hela slutade med att jag låg hemma och grät på soffan.
   Jag ska inte säga att jag inte har vänner, för det är inte sant. Det finns många personer som tycker om mig och som jag träffar ibland. Men jag är inte medräknad hos någon, inte ens välkommen hos en hel del. Det finns ingen som saknar mig när jag är hemma från skolan och ingen som kommer och muntrar upp mig när jag är ledsen. Tillfällen som andra ser fram emot, längtar efter och vill fira bävar jag inför för jag har inte direkt några vänner att dela de här ögonblicken MED. Jag känner mig seriöst ENSAM. Och det är faktiskt jobbigt..."
 
 

KOMMENTERA

Min mobbinghistoria.

Jag har velat fram och tillbaka ett par dagar och funderat på om jag verkligen ska publicera det här inlägget; eller inte. Snälla läs ända till slutet, och sprid vidare. ♥
 
Jag blev så otroligt ledsen när jag läste den här texten på Johannas blogg. Ni kan läsa hela inlägget här, eller se det jag reagerade mest på här under: 
 
 
 
Det är en så otroligt sorglig historia, just eftersom det är hennes bästa vänner som svikit henne, och jag lider så med henne.
 
Jag har själv varit mobbad.
 
I tvåan började jag i en ny skola efter att jag och min familj flyttat, och efter några veckor fick jag en bästa vän. Vi umgicks jämt och hade det superbra, ni vet sådär som lågstadiebästisar har det. Vi lekte hemma hos varandra, spelade datorspel och viskade och fnissade om hemligheter. Vi hade det bra, hela tvåan och hela trean.
 
I fyran började en ny tjej i klassen. Hon kom från Göteborg och var en glad och snäll tjej, och hon började umgås med mig och min bästa vän. Vi var nu ett gäng på fyra-fem stycken, eftersom två andra tjejer också hade anslutit sig till oss. Min bästa vän och den nya tjejen kom allt närmare varandra, och började till slut leda gruppen tillsammans. Efter några månader var min bästa vän ledaren i gänget, den nya tjejen hennes högra hand och vi andra under dem. Jag var underst.
 
Plötsligt fick jag inte bestämma något. När vi lekte fick jag ha de tråkigaste eller sämsta "rollerna", och jag fick aldrig vara med och välja lek. Efter ett tag fick jag inte vara med alls. De kunde komma med ursäkter som att man inte kunde vara fyra stycken i den leken de lekte (även om det gick bra om det var någon annan än jag som frågade), att jag hade fel kläder för att vara med, eller att jag helt enkelt inte fick.
 
Fler och fler raster spenderades på en av skolgårdens gungor, eller så gick jag runt med vår klassföreståndare och bara pratade och var vänlig och artig. Det var helt okej, men hela tiden längtade jag också efter att leka burken eller kasta tian mot väggen.
   Jag började må allt sämre. Jag trodde att det var normalt att ha ont i magen och må illa varje dag, och jag fick migränattacker allt oftare. Nu i efterhand tror jag också att det var någonstans här jag började utveckla min emetofobi (men det kan jag berätta mer om i ett annat inlägg). Även mina tankar blev mörkare och hemskare.
 
Jag försökte hela tiden hitta på nya saker att göra, för att de skulle bli imponerade och börja tycka om mig, och jag sjönk ner i skolarbeten. Jag hade ju ändå inga vänner att prata med på lektionerna, då kunde jag ju lika gärna plugga. Jag har alltid haft lätt för att lära, och när jag verkligen satsade i skolan gjorde det att jag blev klar fort och behövde extrauppgifter. Det blev dock ännu en sak de kunde mobba mig för, att jag var "en plugghäst".
Mobbningen pågick till vårterminen i femman. Under hela den perioden (dvs från höstterminen i fyran till vårterminen i femman) berättade jag upprepade gånger för både mina föräldrar, skolsyster och vår klassföreståndare om hur dåligt jag mådde. Vi klagade hos läraren, men ingenting hände. Inte ett jävla skit. I mer än ett år, på varje utvecklingssamtal och åtminstone en gång i månaden, fick min klassföreståndare höra att jag blev utstött av mina såkallade kamrater, att jag mådde otroligt dåligt, att jag inte ville leva längre.
 
Ändå gjorde hon ingenting.
 
Några veckor innan nationella proven i femman skulle börja, mådde jag som allra sämst. Magontet och migränen var dagliga besvär jag hade, och jag orkade helt enkelt inte mer. Efter en gympalektion, i omklädningsrummet, såg jag min chans att ropa på hjälp en sista gång.
   Dörren till omklädningrummet var alltid låst från gympasalens håll, och de flesta tjejer började bli klara och påklädda.
 
Det var fortfarande kallt ute, och jag hade en ganska tunn röd halsduk. Den knöt jag plötsligt fast i en krok på väggen, och knöt en stor ögla i andra änden. Jag minns hur jag ställde mig upp på en bänk i rummet, och hoppade ner på golvet. Det var lyckligtvis inte så högt, så ingenting hände. Istället fick jag liksom sätta mig i 90 grader för att jag skulle märka att jag fick ont i halsen och att syret slutade flöda till hjärnan.
   Ett par tjejer hade börjat märka vad som pågick vid det här laget, någon försökte dra bort mig från snaran, ett par stycken bankade på dörren, och en tjej skrattade, kommer jag ihåg. Hon var nog nervös.
 
Efter några minuter fick jag panik; jag svimmade inte ens och snart skulle säkert en lärare komma in genom dörren. Jag slet av mig halsduken, rafsade ihop mina grejer och sprang ut genom ytterdörren. Jag kommer ihåg att en kille ur klassen stod vid entrén till killarnas omklädningsrum och ropade efter mig "de sa att du tog självmord". Jag skrek att jag försökt, men att de hindrat mig. Det är jag tacksam för idag, att de hindrade mig. Tänk så mycket jag hade missat då!
 
   På väg hem ringde jag mamma och berättade gråtandes alltihop. Jag fick komma hem, dricka en varm kopp te och höra min mamma ha telefonsamtal efter telefonsamtal med pappa, lärare, rektorer och så vidare. Jag kommer också ihåg att det vid en tidpunkt plingade på dörren, och att jag gick in i badrummet och gömde mig. Det var några ur klassen, gänget som mobbat mig till och med. De hade hittat ett armband jag tappat på vägen. Mamma tog emot det och sa bryskt "ni kanske ska tänka efter varför hon gjorde det", och slängde igen dörren.
Pappa kom hem. Jag fick en lång varm kram, och efter att vi pratat lite kunde alla gå och lägga sig. Jag var så otroligt trött ...
 
De följande veckorna gick åt till hembesök av min klassföreståndare, rektor och skolsyster, och febrilt letande efter skolor som kunde ta emot en femteklassare mitt i vårterminen. Vi hittade en plats på Sturebyskolan, och dagen efter att jag börjat satte nationella proven igång. Dagen efter att jag börjat satte mitt nya, bra liv igång.
 

 
Det här var min historia. Guld och tiotusen kramar till alla som orkade läsa allt. Jag tror att det är otroligt viktigt att tala ut om sina mörka berättelser; vare sig det handlar om mobbing, övergrepp, missbruk eller något annat som får en att må dåligt. Därför startar jag nu kampanjen "Tala ut!"! Målet är att få personer att se att de inte är ensamma med sina hemska förflutna, som många faktiskt skäms över. Det är inte många som känner till min historia, kan jag säga, men nu finns det ute på internet för alltid. Jaja.
 
 
Det skulle vara så otroligt roligt och nyttigt om så många som möjligt ville dela med sig av och sprida den här kampanjen, och skicka in sina egna berättelser så jag kan publicera dem! Ni kan antingen skriva kommentarer, eller skicka mail till [email protected]. Ni får självklart vara anonyma!
 
Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi Tala ut!

KOMMENTERA

Dagens citat


KOMMENTERA

Lite om näthat, kroppskomplex och ask.fm

 
 
Den här "frågan" trillade in på min ask idag. Det är inte den första, och säkert inte den sista heller. Och det är inte bara jag som får dem; överallt ser man unga tjejer och killar som svarat, mina vänner berättar om liknande kommentarer och på i princip alla sidor skrivs det om näthat, mobbing och utseendehets.
Såna här kommentarer måste ta slut. Det är inte okej att skriva så här om någon annan, vare sig man är anonym eller inte. Och det spelar ingen roll om det är på ask eller på min blogg eller på instagram, jag ska kunna använda mig av vilka sociala medier jag vill utan att bli påhoppad om mitt utseende. 
Att ask är känd som en mobbingsida, betyder inte att jag ska behöva stå ut med sånt här.
 
När jag först fick "frågan", tänkte jag svara något i stil med: "är du nöjd nu? Jag hoppas att du mår bättre nu!" och bara låta det rinna av mig, men det gjorde jag inte. Och varför inte? För de som skriver såna här kommentarer ska inte må bättre av att skriva dem. Att svara något sånt, publicera fråga+svar och därmed ge det uppmärksamhet, är som att hälla bensin på en eld. Det kan sporra fler till att göra samma sak, fler människor kan se det och ta åt sig, och ask.fm fortsätter att vara en sida där det anses vara okej att mobba folk.
 
Jag är glad över att jag verkligen inte tar åt mig av såna här kommentarer. Mitt självförtroende har växt något oerhört det senaste året, och jag kunde inte bry mig mindre om vad andra tycker om min kropp. Självklart har jag saker jag skulle vilja förändra - jag tycker inte om att mina revben syns, jag gillar inte min näsas form och mina ben är stört långa vilket gör det nästintill omöjligt att hitta jeans - men jag accepterar mina flaws och vänder dem till något positivt. Hellre att man skymtar mitt skelett (för ohälsosamt smal är jag definitivt inte!) än att jag är sjukligt överviktig, och min näsa är något som gör just mig unik, och hur snyggt är det inte med långa ben?!
   Men jag vet folk som inte kan skaka av sig sånt här lika lätt. Människor som suger åt sig vartenda litet elakt ord som skrivs till dem, orden etsar sig fast i deras huvuden och kastas fram varje gång de ser sig i en spegel, ska handla nya kläder eller träffar någon man vill visa sig för. Och det är så jäkla synd. Det är så jäkla synd att pojkar och flickor varje dag inte vågar leva lika mycket som de borde, för att de är osäkra på sina kroppar. För att människor pratar illa om dem, attackerar dem på nätet.
 
Såna här kommentarer måste ta slut. Vi måste sluta kommentera andras utseende, sluta lägga oss i andras liv, sluta få andra att må dåligt.
Och vi måste sluta hälla bensin på de små eldar som hela tiden tänds över internet. Sluta publicera hatkommentarer, även om du vill visa för hela världen att du inte bryr dig, blockera bara IP-adressen och fokusera istället på alla fina ord och människor runt omkring dig.
   Du är vacker som du är, och förtjänar att må bra.
 


KOMMENTERA

Hela den här grejen med retuschering

Här kommer mitt inlägg i retuschdebatten som pågår hela tiden överallt på hela nätet: vilka retuscherar sina bilder? Hur gör de det? Går det att se? Varför gör de det? Är det (moraliskt) rätt att göra så, räknas det som lögn?
 
Jag är emot retuschering, jag tycker att det är fullkomligt onödigt att retuschera sina privata bilder. Visst, om man har en jättefinne mitt i pannan på en bild som i övrigt är helt perfekt, då kan det vara okej, men jag menar i de mått där det blir som en livsstil. Man photoshoppar sig smalare och brunare med perfekt hy och perfekta tänder, med den där lilla extra glimten i ögat, och jag tycker att det är så extremt trist att folk känner att de behöver förbättra sitt utseende för personer på nätet, personer de antagligen aldrig kommer att träffa. För visst retuscherar man inte bilder man vet att bara ens familj och vänner kommer att se?
Nej, för de vet hur man faktiskt ser ut, de skulle märka om man var mycket snyggare på bild än i verkligheten. Istället är det de bilder som man lägger ut på t.ex. sin blogg man retuscherar, för folk som antagligen aldrig kommer att se en i verkliga livet. Och man blir bra på retuschering, så bra att det inte ser fejkat ut.
 
Det är där problemet ligger. Om bloggare, speciellt storbloggare som agerar förebilder för många, fortsätter att retuschera sig smalare, kurvigare, snyggare, mer och mer felfria, kommer idealet att bli allt svårare att uppnå, då det blir "naturligt" att se felfri och perfekt ut. För om en bloggare lägger ut texten "osminkad, fy vad jag ser ut!", och så en retuscherad bild på sig själv, är det säkert att flera av (speciellt de yngre) läsarna kommer att må sämre när de får finnar, har mörka ringar eller små rynkor, än om förebilden haft blemmor på hakan. Vi ser upp till förebilder, och idag är många av våra förebilder just bloggare. Vi vill uppnå samma kvaliteter som våra förebilder och där ingår deras (fejkade) felfria yttre.
Jag tror att om alla bloggare istället hade vågat visa upp sina lite fulare sidor - utan att överdriva, såklart! - och låtit bli att sudda bort finnar, rynkor och fett, hade dessa personers läsare inte mått lika dåligt över sina egna utseenden. Förstår ni hur jag tänker? Vet inte alls om min text hänger ihop, haha ...
 
 
Och så en bild, för att visa hur enkelt det är att retuschera sig snygg utan att det syns!
 
 
 Hur många hade trott att jag ljög om jag sa att den högra var oretuscherad, utan jämförelsebilden? Inte många, tror jag ...

KOMMENTERA

26 dagar - Mitt motto

Dag 1 - Presentation
Dag 2 - Min klass/skola
Dag 3 - Mina fritidsintressen
Dag 4 - Såhär ser jag på mig själv
Dag 5 - Mina morgonrutiner
Dag 6 - Ett pinsamt minne
Dag 7 - 10 saker jag tycker om
Dag 8 - Topp tre skönhetsprodukter
Dag 9 - Fyra bilder som inspirerar mig
Dag 10 - Mitt motto
Dag 11 - Min sminkrutin
Dag 12 - Mina bästa vänner
Dag 13 - En favoritoutfit
Dag 14 - Någon jag vill byta liv med för en dag
Dag 15 - Tre foton jag tagit
Dag 16 - Det här drömmer jag om
Dag 17 - Min favoritlåt
Dag 18 - 10 saker du inte visste om mig
Dag 19 - Betydelsen av mitt bloggnamn
Dag 20 - Mina bästa skönhetstips
Dag 21 - Min tro
Dag 22 - Mitt favoritband/min favoritartist
Dag 23 - Om jag hade en miljon kronor ...
Dag 24 - Något jag ser fram emot
Dag 25 - Några gamla bilder på mig
Dag 26 - En dag ur mitt liv i bilder

Jag har ingen kort, slagkraftig mening som motto (tro mig, jag har försökt hitta ett men allt låter så falskt och klyschigt hahah) men jag lever efter målet att jag ska kunna göra vad jag vill, klä mig hur jag vill, sminka mig hur jag vill en dag utan att bry mig alls om vad andra kanske kan tycka eller inte tycka. Mitt självförtroende har blivit sjukt mycket bättre det här året (sen jag färgade håret sista december 2012 och fr.o.m. då gick över till lite mer alternativ stil), men jag har fortfarande en liten bit kvar! Kan dock hantera blickar på t.ex. bussar, tunnelbanor, stan etc när folk glor på mitt hår; antingen glor jag tillbaka på dem, eller så hälsar jag eller så berättar jag för min kompis (om någon är med dvs hahah) hur störigt det är med folk som glor. Då skäms de :)
 
Gör precis vad fan du vill (sålänge det inte är olagligt eller elakt!!) och gör det framför alla haters.
 
Det är väl mitt motto, kan man säga. Vad är ditt motto?
 

KOMMENTERA

26 dagar - Såhär ser jag på mig själv

Dag 1 - Presentation
Dag 2 - Min klass/skola
Dag 3 - Mina fritidsintressen
Dag 4 - Såhär ser jag på mig själv
Dag 5 - Mina morgonrutiner
Dag 6 - Ett pinsamt minne
Dag 7 - 10 saker jag tycker om
Dag 8 - Topp tre skönhetsprodukter
Dag 9 - Fyra bilder som inspirerar mig
Dag 10 - Mitt motto
Dag 11 - Min sminkrutin
Dag 12 - Mina bästa vänner
Dag 13 - En favoritoutfit
Dag 14 - Någon jag vill byta liv med för en dag
Dag 15 - Tre foton jag tagit
Dag 16 - Det här drömmer jag om
Dag 17 - Min favoritlåt
Dag 18 - 10 saker du inte visste om mig
Dag 19 - Betydelsen av mitt bloggnamn
Dag 20 - Mina bästa skönhetstips
Dag 21 - Min tro
Dag 22 - Mitt favoritband/min favoritartist
Dag 23 - Om jag hade en miljon kronor ...
Dag 24 - Något jag ser fram emot
Dag 25 - Några gamla bilder på mig
Dag 26 - En dag ur mitt liv i bilder
 
 
Utseendemässigt ser jag väl helt okej ut. Vissa dagar känner jag mig grymt snygg, vissa dagar är allt fel. Det är mänskligt och normalt och alla känner så ibland. Men oftast ser jag ändå rätt bra ut! I alla fall i ansiktet, förutom mina ärr och min näsa. Har mycket jag vill ändra på när det gäller kroppen, typ mina överarmar, ben och mage.
Men det här ska vara en positiv blogg, så nu listar jag istället de grejer som är finast med min utsida!
  • Mina ögon, jätteblå och fina!
  • Mina läppar, ganska fylliga, fin bredd och supermjuka!
  • Mina ben, galet långa haha!
  • Mina nyckelben, precis lagom framträdande :)
 
 
 
Men självklart är det insidan som spelar mest roll (även om det är utsidan som ger insidan en chans), och där är jag ganska splittad. I grund och botten är jag nog en ganska elak person, men tack vare oskrivna sociala regler kan jag dölja det helt okej. Det onda smyger dock fram ibland; jag älskar att vara sarkastisk och typ se andra ramla eller slå sig hahah. Ändå är jag väldigt empatisk och har lätt för att må dåligt för andras skull, och jag är en bra lyssnare. Man kan verkligen lita på mig - jag kan hålla hemligheter hemliga!
 
Vilka är era fem bästa yttre respektive inre egenskaper?

KOMMENTERA