Kvällen började med mingel och lite mat - pasta i någon ostig tomatsås. Rätt gott, och så serverades det supersöta cupcakes till efterrätt. Dock glömde jag tyvärr att fota dem. :(

 

Personalen var lite småläskig, det måste jag erkänna. Alla hade stela, påklistrade leenden och deras ögon riktigt blixtrade. Det var rätt obehagligt att möta deras blick faktiskt; det låter fånigt men det kändes som att de såg rakt igenom en. Dessutom sprang de runt som tosingar för att ha full koll på läget. Jag blev tillfrågad två eller tre gånger om jag verkligen verkligen hade signerat gästboken; det var otroligt viktigt att alla gäster gjorde det nämligen.

 

Efter att vi glidit runt och kikat lite på bilder på Hubbard, hans böcker, och människorna i lokalen (det fanns många med lite speciella stilar), var det dags att gå ner i en stor sal där massa stolar var uppradade framför en liten scen. Alla fick en plats, och så kom det ut en kvinna tillsammans med en bakgrundssångerska och en basspelare och framförde några låtar. Leadsångerskan hette Harriet Schock och är tydligen en känd låtskrivare. Hon sjöng bland annat den här låten:

 

När de framfört kanske en fem, sex låtar var det dags för den riktiga showen! Fyra skådespelare (en berättare, en man som spelade huvudrollen, en kvinna som spelade hushållerska/marskvinna, en man som spelade fransk servitör/dekanus) spelade upp L. Ron Hubbards första sci fi-berättelse "The Dangerous Dimension", som om det var en radiopjäs. Det hade det varit på 40-talet (har jag för mig), och det var rätt intressant att se hur de löst det på scen med ljudeffekter och så. Det var mer tre personer åt gången som stod på scen och pratade, än en pjäs som spelades upp.

   Jag blev inte särskilt imponerad av framförandet; timingen var rätt usel på skådisarna och berättelsen var skriven med ett väldigt enkelt språk. Även jag, som inte har engelska som modersmål, förstod vartenda ord.

 

Jag var väldigt skeptisk till Scientologerna när jag gick in, men det här verkade vara en väldigt "normal" fredagsshow så jag slappnade av lite och öppnade mitt sinne lite. Tills pjäsen var slut.

   Hela publiken, inklusive skådespelarna, reste sig upp och applåderade - mot ett porträtt av Hubbard. Det kan jämföras med att man niger eller bugar sig inför en Jesusskulptur/ett krucifix; men det kändes sjukt när man stod mitt bland alla dessa människor som hyllade den här författaren som ... en gud.

---

Innan vi lämnade byggnaden fick vi en liten rundtur på muséet. En gammal man ledde oss runt och berättade om L. Ron Hubbards fantastiska liv och åstadkommelser. Den mannen gjorde inte något fel, eller världsomvälvande, åtminstone inte enligt de här människorna.

   Han var en av de 400 första registrerade piloterna i USA. Han fick purpurhjärtat efter att ha varit med i andra världskriget (och valde dessutom att inte "skryta om att han blivit sårad i strid", vilken hjälte!). Han seglade till Kina och andra delar av Asien flera gånger om. Han låg i flottan. Han studerade atomer på universitetet. Han växte upp med cowboys. Han skrev en 10 volymsbok på åtta månader, 9h skrivande i veckan.

 

 

Okej, jag låter bitter. Men allt var så fruktansvärt överdrivet och skrytsamt. Han jämförde Hubbard med J.K. Rowling och Harry Potter-serien, att det hade minsann tagit henne 16 år att ge ut 7 böcker, men bara åtta månader för Hubbard att ge ut 10.

Det är ju inte alls så att J.K. Rowling (i min mening) skriver extremt mycket bättre och skickligare, längre böcker och är typ extremt mycket mer känd än Hubbard. Fråga 100 personer på stan och jag slår vad om att alla vet vem Rowling är; men få har hört talas om Hubbard.

   De jämförde också denna storslagna man som vid 70 års ålder då nyligen givit ut 10 sci fi-böcker (när det i princip enda han gjort hela livet hade varit att skriva böcker), med en 16-årig nykomling i författarvärlden. No shit att den förstnämnde säljer mer, skriver bättre och är mer känd. Jämför mig med Obama.

 

Den här mannen som guidade oss kunde självklart inte ta att vissa sa emot att Hubbard kanske inte alls var så fantastisk och gudalik som de sa att han var. Till exempel påpekade en dam, när guiden precis berättat om Hubbards pilotcertifikat, att hennes farmor hade flygit redan 40 år tidigare, så så speciellt var det inte. Då nickade bara guiden, sa "okay, that's good", och gick vidare. Så otroligt roligt dock att se honom ställd.

---

För att sammanfatta det här långa inlägget (jag kanske kan dela upp det i 10 delar? Haha!) kan jag säga att ja, jag tycker att scientologerna verkar så vrickade som jag trodde redan innan. De tror på något som en etablerad sci fi-författare skrivit om i sina böcker som om det vore verklighet, och dyrkar mannen som om han är Gud. Dock kan jag absolut dra paralleller mellan andra religioner och dumförklarar dem inte av det skälet; som min jämförelse med krucifixet förut.

   Men det är en skillnad på att tro på något som sägs ha hänt för 2 000 år sedan (det finns ändå en viss, ytterst liten, sannolikhet att saker som står i Bibeln kan ha hänt), och att tro på något en författare skrivit i sina fiktionsböcker. Förstår ni hur jag menar? Det är som att Rune Andréasson skulle ha sagt att Bamse finns på riktigt och vi skulle tro på det och börja offra honung till alla nallebjörnar vi ser. En väldigt svartvit jämförelse, men det kanske blir tydligare hur jag menar.