Tala ut!

Vet du inte vad det här handlar? Läs mitt inlägg här, där står allt om min kampanj Tala ut!. Vill du också skicka in en historia, kan du göra det till ilesmap[at]gmail.com. Du får givetvis vara anonym!
 
 
"Jag var också ny på en skola och blev mobbad och utfryst. Mest för att jag var annorlunda. Mycket av det som hände mig som sjuåring kan nog ligga till grunden för min ätstörning och många andra sociala problem som jag har i dag. Tack och lov så slutade mobbingen någon gång i åttan och sedan dess har jag inte blivit mobbad. Jag har haft hyfsat bra vänner, fastän det har varit några jobbiga år sedan dess. Mobbing borde inte få finnas. Jag känner så många som varit utsatta och önskar bara att jag kunde åka tillbaka till mig själv som liten, krama om mig och säga att allt kommer att bli bättre. Jag har förlorat så många år till psykisk ohälsa och ångest. Jag vill bara att ingen annan ska bli utsatt. Det är strongt gjort av dig att ta upp det här känsliga ämnet och det är definitivt något som vi behöver prata mer om i samhället och motarbeta med all kraft vi har."
 

 
"Först och främst vill jag säga att det var väldigt modigt av dig att publicera inlägget om ditt självmordsförsök. Tycker att det var häftigt att du vågade släppa på någonting som satt så hårt åt!
Jag är lite i samma situation som tjejen som inte kunde glädja sig åt sin student... Ända sen jag var liten så har jag haft många vänner, men från olika ställen. Har aldrig varit den som har mitt umgängesliv centralt i en krets, typ klassen, fotbollslaget osv. När jag var liten så var det riktigt mysigt, eller det var i alla fall inget som störde mig.
   Numera känner jag dock att jag har "glidit ifrån" mina vänner lite grann. Vi alla är olika gamla, går i olika skolor och så vidare. De har hittat sina kretsar som de umgås mest i. Jag hoppades också verkligen på att hamna i en bra klass på gymnasiet och att även jag hitta ett litet "gäng", en mysig kompiskrets. Så blev det för i princip alla utom för mig.
 
Det som stör mig är inte att jag är utanför i klassen, för det kan jag leva med. Det som stör mig är att jag har ingenstans där jag hör hemma... Nu på nyår, som även är min födelsedag, hade jag ingenstans att vara. Mina "gamla" vänner skulle på saker med sina nya vänner och jag var inte välkommen hos klasskompisarna. Det fanns ingenstans där jag kunde vara och jag frågade runt hos ALLA. Det hela slutade med att jag låg hemma och grät på soffan.
   Jag ska inte säga att jag inte har vänner, för det är inte sant. Det finns många personer som tycker om mig och som jag träffar ibland. Men jag är inte medräknad hos någon, inte ens välkommen hos en hel del. Det finns ingen som saknar mig när jag är hemma från skolan och ingen som kommer och muntrar upp mig när jag är ledsen. Tillfällen som andra ser fram emot, längtar efter och vill fira bävar jag inför för jag har inte direkt några vänner att dela de här ögonblicken MED. Jag känner mig seriöst ENSAM. Och det är faktiskt jobbigt..."
 
 

KOMMENTERA

Min mobbinghistoria.

Jag har velat fram och tillbaka ett par dagar och funderat på om jag verkligen ska publicera det här inlägget; eller inte. Snälla läs ända till slutet, och sprid vidare. ♥
 
Jag blev så otroligt ledsen när jag läste den här texten på Johannas blogg. Ni kan läsa hela inlägget här, eller se det jag reagerade mest på här under: 
 
 
 
Det är en så otroligt sorglig historia, just eftersom det är hennes bästa vänner som svikit henne, och jag lider så med henne.
 
Jag har själv varit mobbad.
 
I tvåan började jag i en ny skola efter att jag och min familj flyttat, och efter några veckor fick jag en bästa vän. Vi umgicks jämt och hade det superbra, ni vet sådär som lågstadiebästisar har det. Vi lekte hemma hos varandra, spelade datorspel och viskade och fnissade om hemligheter. Vi hade det bra, hela tvåan och hela trean.
 
I fyran började en ny tjej i klassen. Hon kom från Göteborg och var en glad och snäll tjej, och hon började umgås med mig och min bästa vän. Vi var nu ett gäng på fyra-fem stycken, eftersom två andra tjejer också hade anslutit sig till oss. Min bästa vän och den nya tjejen kom allt närmare varandra, och började till slut leda gruppen tillsammans. Efter några månader var min bästa vän ledaren i gänget, den nya tjejen hennes högra hand och vi andra under dem. Jag var underst.
 
Plötsligt fick jag inte bestämma något. När vi lekte fick jag ha de tråkigaste eller sämsta "rollerna", och jag fick aldrig vara med och välja lek. Efter ett tag fick jag inte vara med alls. De kunde komma med ursäkter som att man inte kunde vara fyra stycken i den leken de lekte (även om det gick bra om det var någon annan än jag som frågade), att jag hade fel kläder för att vara med, eller att jag helt enkelt inte fick.
 
Fler och fler raster spenderades på en av skolgårdens gungor, eller så gick jag runt med vår klassföreståndare och bara pratade och var vänlig och artig. Det var helt okej, men hela tiden längtade jag också efter att leka burken eller kasta tian mot väggen.
   Jag började må allt sämre. Jag trodde att det var normalt att ha ont i magen och må illa varje dag, och jag fick migränattacker allt oftare. Nu i efterhand tror jag också att det var någonstans här jag började utveckla min emetofobi (men det kan jag berätta mer om i ett annat inlägg). Även mina tankar blev mörkare och hemskare.
 
Jag försökte hela tiden hitta på nya saker att göra, för att de skulle bli imponerade och börja tycka om mig, och jag sjönk ner i skolarbeten. Jag hade ju ändå inga vänner att prata med på lektionerna, då kunde jag ju lika gärna plugga. Jag har alltid haft lätt för att lära, och när jag verkligen satsade i skolan gjorde det att jag blev klar fort och behövde extrauppgifter. Det blev dock ännu en sak de kunde mobba mig för, att jag var "en plugghäst".
Mobbningen pågick till vårterminen i femman. Under hela den perioden (dvs från höstterminen i fyran till vårterminen i femman) berättade jag upprepade gånger för både mina föräldrar, skolsyster och vår klassföreståndare om hur dåligt jag mådde. Vi klagade hos läraren, men ingenting hände. Inte ett jävla skit. I mer än ett år, på varje utvecklingssamtal och åtminstone en gång i månaden, fick min klassföreståndare höra att jag blev utstött av mina såkallade kamrater, att jag mådde otroligt dåligt, att jag inte ville leva längre.
 
Ändå gjorde hon ingenting.
 
Några veckor innan nationella proven i femman skulle börja, mådde jag som allra sämst. Magontet och migränen var dagliga besvär jag hade, och jag orkade helt enkelt inte mer. Efter en gympalektion, i omklädningsrummet, såg jag min chans att ropa på hjälp en sista gång.
   Dörren till omklädningrummet var alltid låst från gympasalens håll, och de flesta tjejer började bli klara och påklädda.
 
Det var fortfarande kallt ute, och jag hade en ganska tunn röd halsduk. Den knöt jag plötsligt fast i en krok på väggen, och knöt en stor ögla i andra änden. Jag minns hur jag ställde mig upp på en bänk i rummet, och hoppade ner på golvet. Det var lyckligtvis inte så högt, så ingenting hände. Istället fick jag liksom sätta mig i 90 grader för att jag skulle märka att jag fick ont i halsen och att syret slutade flöda till hjärnan.
   Ett par tjejer hade börjat märka vad som pågick vid det här laget, någon försökte dra bort mig från snaran, ett par stycken bankade på dörren, och en tjej skrattade, kommer jag ihåg. Hon var nog nervös.
 
Efter några minuter fick jag panik; jag svimmade inte ens och snart skulle säkert en lärare komma in genom dörren. Jag slet av mig halsduken, rafsade ihop mina grejer och sprang ut genom ytterdörren. Jag kommer ihåg att en kille ur klassen stod vid entrén till killarnas omklädningsrum och ropade efter mig "de sa att du tog självmord". Jag skrek att jag försökt, men att de hindrat mig. Det är jag tacksam för idag, att de hindrade mig. Tänk så mycket jag hade missat då!
 
   På väg hem ringde jag mamma och berättade gråtandes alltihop. Jag fick komma hem, dricka en varm kopp te och höra min mamma ha telefonsamtal efter telefonsamtal med pappa, lärare, rektorer och så vidare. Jag kommer också ihåg att det vid en tidpunkt plingade på dörren, och att jag gick in i badrummet och gömde mig. Det var några ur klassen, gänget som mobbat mig till och med. De hade hittat ett armband jag tappat på vägen. Mamma tog emot det och sa bryskt "ni kanske ska tänka efter varför hon gjorde det", och slängde igen dörren.
Pappa kom hem. Jag fick en lång varm kram, och efter att vi pratat lite kunde alla gå och lägga sig. Jag var så otroligt trött ...
 
De följande veckorna gick åt till hembesök av min klassföreståndare, rektor och skolsyster, och febrilt letande efter skolor som kunde ta emot en femteklassare mitt i vårterminen. Vi hittade en plats på Sturebyskolan, och dagen efter att jag börjat satte nationella proven igång. Dagen efter att jag börjat satte mitt nya, bra liv igång.
 

 
Det här var min historia. Guld och tiotusen kramar till alla som orkade läsa allt. Jag tror att det är otroligt viktigt att tala ut om sina mörka berättelser; vare sig det handlar om mobbing, övergrepp, missbruk eller något annat som får en att må dåligt. Därför startar jag nu kampanjen "Tala ut!"! Målet är att få personer att se att de inte är ensamma med sina hemska förflutna, som många faktiskt skäms över. Det är inte många som känner till min historia, kan jag säga, men nu finns det ute på internet för alltid. Jaja.
 
 
Det skulle vara så otroligt roligt och nyttigt om så många som möjligt ville dela med sig av och sprida den här kampanjen, och skicka in sina egna berättelser så jag kan publicera dem! Ni kan antingen skriva kommentarer, eller skicka mail till ilesmap@gmail.com. Ni får självklart vara anonyma!
 
Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi Tala ut!

KOMMENTERA